petrad

Pratade nyss med Jon i telefon. 20 minuter i mobil till Norge, kostar det extra mycket? Fast skitsamma, det är det värt. Just nu skulle jag kunna göra nästan vad som helst för att bara få se honom. Och för att få en såndär underbar Jon-kram som bara han kan ge. Helt sjukt vad jag saknar honom.

Vi kom fram till att det nu är sex veckor sen vi träffades sist. Rekordet låg innan på tre veckor och då var jag helt till mig av saknad, vad kallar man mig då nu? Vi pratade också om hur kul det kommer bli att se varandra igen och i vanlig ordning föll en tår ner på min kind.

Om man tänker efter är det egentligen rätt ofattbart hur mycket man kan känna för en människa, som inte ens är utav blodsband, och värna om. Jon är inte bara min absolut bästa vän, han är min trygghet och min källa till skratt och han är en sån jag kan berätta precis allt för. Han lyssnar alltid. Han säger vad han tycker. Han skrattar åt mig när jag är knäpp. Han ler åt mig när jag behöver någon som ler. Han kramar mig jämt. Han säger att han älskar mig, både när jag är i behov av det och även bara sådär. Han uppskattar mina små gester och han tar mig för den jag är. Aldrig några krav på att jag ska ändra mig eller göra såhär istället eller inte göra sådär. Han älskar mig för den jag är, och han älskar mig på ett sätt ingen annan någonsin älskat mig. Vi har ett utbyte av känslor och kärlek som ger så otroligt mycket och som jag aldrig vill vara utan! 

Dessutom är det inte bara jag som tycker om honom. Han är killen alla uppskattar att umgås med och han är likadan tillbaka, accepterar folk för vad de är och ser inget fel i att alla är olika.

Han är bäst, helt enkelt!

Vänskap utvecklas i mötet med en människa som jag vill växa en bit tillsammans med