Karlstad
Att flytta alldeles ensam till en helt ny stad med människor man aldrig träffat förr och lämna all trygghet och all närhet hemma, är en stor omställning. Med detta inte sagt att det är en negativ omställning, tvärtom (!) men ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Jag har bott här i ganska exakt två månader nu, älskar känslan av att veta att man klarar sig själv, att kunna göra precis vad man vill och att ha en egen boplats. Jag har träffat en hel massa nya vänner som jag numera värderar extra högt då de alltid ställer upp och stöttar mig i vissa situationer jag råkat hamna i. Tack Lotta, Camilla, Louise, Linnéa, Carro, Åsa, Emma, Malin, Maria, Karin och Jonny!
För att lätta hjärtat måste jag skriva om följande;
Hemma, i Sthlm, Nynäshamn, var jag inte bara Petra. "Petra" associerades till mina egenskaper, min personlighet och utseende. Jag var den person alla känt sen jag var fyra veckor och flyttade dit, med den mognad och utveckling jag självklart varit med om. Alla visste att jag ville sköta stavningen på alla uppsatser som skulle lämnas in, ingen reagerade avsevärt när jag aldrig ringde som jag sa att jag skulle (mer än ett sms som innehöll orden: "som vanligt"), och det var inga konstigheter alls att jag pussade mina fyra, fem eller sju killkompisar trehundratjugoelva gånger per kväll för det är ju jag. JAG är sådan. Petra. Folk visste var de hade mig och framförallt, jag visste vem jag var. Nu vet jag inte det längre. Nu ser allt annorlunda ut. Jag känner inte igen mig själv, allra minst i skolan. Var är vanliga Petra som pratar så mycket att de som lyssnar knappt hinner säga 'men'? Jag är medveten om att stora förändringar, som detta faktiskt är, kan leda till annorlunda tankar och beteenden ... men jag trodde att man på så sätt utvecklades? Framåt liksom. Jag utvecklas bakåt (=S)
Något som inte gör det hela lättare är människor som förvärrar genom destruktiva konversationer, idiotiska kommentarer och ett ännu mer idiotiskt beteende ... och som väljer att berätta men som inte för fem öre kan ta till sig något utav det man svarar. Ännu värre är denna situation när man egentligen tycker att personen/personerna i fråga är fina människor som man lärt tycka om. Jag hatar att bli tvingad till att sluta bry mig när allt jag vill är att göra det! Bry mig.
Usch.
Men mer usch till dem som får en att känna sig usch.
Saknar min mammas kramar, min underbara pappas matlagning, min systers humor och skönhet. Saknar Basse som är ny i mitt liv. Saknar Natah, Emil, Johan och Evelina som är gamla i mitt liv. Saknar Bella och den person jag blir i hennes närvaro. Saknar mina jobbarkompisar - inte minst Jessica och Adde. Saknar min släkt. Saknar Stockholm! Och mest av allt saknar jag han som får mig att känna alla lyckliga känslor och som jag aldrig tidigare varit utan såhär länge. Jon! Världens absolut finaste människa och bästa vän!
För att lätta hjärtat måste jag skriva om följande;
Hemma, i Sthlm, Nynäshamn, var jag inte bara Petra. "Petra" associerades till mina egenskaper, min personlighet och utseende. Jag var den person alla känt sen jag var fyra veckor och flyttade dit, med den mognad och utveckling jag självklart varit med om. Alla visste att jag ville sköta stavningen på alla uppsatser som skulle lämnas in, ingen reagerade avsevärt när jag aldrig ringde som jag sa att jag skulle (mer än ett sms som innehöll orden: "som vanligt"), och det var inga konstigheter alls att jag pussade mina fyra, fem eller sju killkompisar trehundratjugoelva gånger per kväll för det är ju jag. JAG är sådan. Petra. Folk visste var de hade mig och framförallt, jag visste vem jag var. Nu vet jag inte det längre. Nu ser allt annorlunda ut. Jag känner inte igen mig själv, allra minst i skolan. Var är vanliga Petra som pratar så mycket att de som lyssnar knappt hinner säga 'men'? Jag är medveten om att stora förändringar, som detta faktiskt är, kan leda till annorlunda tankar och beteenden ... men jag trodde att man på så sätt utvecklades? Framåt liksom. Jag utvecklas bakåt (=S)
Något som inte gör det hela lättare är människor som förvärrar genom destruktiva konversationer, idiotiska kommentarer och ett ännu mer idiotiskt beteende ... och som väljer att berätta men som inte för fem öre kan ta till sig något utav det man svarar. Ännu värre är denna situation när man egentligen tycker att personen/personerna i fråga är fina människor som man lärt tycka om. Jag hatar att bli tvingad till att sluta bry mig när allt jag vill är att göra det! Bry mig.
Usch.
Men mer usch till dem som får en att känna sig usch.
Saknar min mammas kramar, min underbara pappas matlagning, min systers humor och skönhet. Saknar Basse som är ny i mitt liv. Saknar Natah, Emil, Johan och Evelina som är gamla i mitt liv. Saknar Bella och den person jag blir i hennes närvaro. Saknar mina jobbarkompisar - inte minst Jessica och Adde. Saknar min släkt. Saknar Stockholm! Och mest av allt saknar jag han som får mig att känna alla lyckliga känslor och som jag aldrig tidigare varit utan såhär länge. Jon! Världens absolut finaste människa och bästa vän!
Kommentarer
Trackback
