Hur känner man sina egna känslor?
Blankt.
Jag känner och tänker allt, och nu när jag ska skriva det är det bara blankt.
Hur ska jag skriva det? Vad kan jag säga för att andra ska förstå? Hur ska jag göra för att ens själv förstå?
Åhh, jag orkar inte ha det såhär. Jag vill bara skrika rakt ut men jag kan inte, jag vet inte, jag vågar inte.
Jag har inte varit i den här situationen sen många år tillbaka och då såg den helt annorlunda ut så jag har ingen aning om hur sådant här ska tacklas. Jag känner mig helt vilsen, helt ensam. Jag vet att mina vänner lyssnar och ställer upp men jag tror på något sätt ändå inte att de förstår. Inte hur mycket det rör sig om, och kan jag beskylla dem för det när jag inte ens själv förstår? Det är det som är det jobbiga, att jag står i mitten av något jag på så länge inte känt. Beroende på hur man ser det kan man hitta upp till fem olika alternativ på hur jag ska lösa detta men vilket ska jag välja då? Vilket är bäst för mig? Vilket leder till bäst resultat? Vilket förlorar jag minst av? Eller, hemska tanke, vilket gör att jag förlorar allt?
Jag vet att den enklaste lösningen är att bara vänta, bara låta tiden göra sitt, men kommer det vara det bästa för mig? Kommer jag klara det och hur länge kommer jag få vänta?
I och med denna situation har jag även bekantat mig med en helt ny känsla, något jag verkligen aldrig känt förut. Känslan är, som jag ser det, inte positiv men kanske ändå ett slags svar på åtminstone en av mina tusen frågor. Jag vet bara inte om jag kommer kunna bete mig normalt om känslan tar över för mycket men jag hoppas för allt i världen att det här är bortblåst då. Bortblåst. Hur kan man använda sig utav ett sådant ord i ett sådant här läge? Menar jag alltså att jag tror att allt jag känner kan blåsa bort genom att bara ta sig igenom dag för dag i ren tystnad? Ja, det är precis vad jag menar ... fast jag tror inte ett skit på det.
En positiv aspekt i det hela är att jag i alla fall själv (fortfarande) kan välja hur pass stort jag vill göra det här. Måste tacka försvarsmekanismen 'förträngning' för detta. I nuläget har jag förstorat det (annars skulle jag aldrig skriva det här) men imorgon kommer det inte ens märkas. Och inte dagen efter det heller. Inte någonsin i offentligheten. Bara lite bland mina älskade vänner. Och i min oplanerade ensamhet.
Jag hoppas på sätt och vis att Camilla har rätt. Att det bara beror på "det" och att jag snart inser det själv och därmed kan känna mig normal/fri/lycklig igen. Jag hatar att vara fast i mina egna känslor och inte lyckas ta mig ur dem ... för det visar på att känslorna är befogade och det är precis det som skrämmer mig! Jag vill inte!
Det gör ont i min mage av att skriva allt det här.
Det gör ännu mer ont av att publicera det.
Men jag måste.
som spred sitt ljus i mitt liv i varje andetag
Du togs bort från mig alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel ... för en stund
Petra, min goding. Jag hoppas att pluggandet går bra för din del idag. Själv har jag fått för mig att det tar omkring ½h att hänga upp tvätt och sedan är det ju ingen idé att börja skriva för då ska jag ju snart hämta nästa...
Usch, vad jobbigt det låter allt du skriver (jag vet ju att du tycker det men kanske inte SÅHÄR mycket). Det är verkligen inte lätt när man hamnar i siutuationer där hjärtat och hjärnan står på varsin ytterkant.
Ring mig när du vill vet du! Kramar i massor
Man vill göra något, man behöver göra något. För att känna sig bättre måste man göra något. Men man kan inte göra något. Det går bara inte.
För det första så vet man inte vad man vill göra vilket medför att man inte kan göra något. För tänk om man gör fel val? för det andra så är man för rädd för att göra något med tanke på alla konsekvenser det kan ge. Tänk om det förstör allt? tänk om det blir jättebra? och om jag inte gör något, tänk om jag då går miste om allt bra som det eventuellt kan medföra?
Det här var mina tankar från när jag själv kände mig precis så som jag får en bild av hur du känner dig just nu. Jag känner igen mig i det du skriver.
jag förstår.
men jag säger som en person (du) sa till mig när jag behövde det som mest, även fast det egentligen inte hjälpte, för man kan bara hjälpa sig själv och det är den där spärren "jag kan inte göra något" som får en att inte veta vart man ska ta vägen.
iallfall tillbaka till vad jag skulle säga. det blir inte bättre av sig själv. du MÅSTE göra något.
Prata med dina vänner. håll det inte inne. Men känner jag dig rätt, eller jag formulerar om den meningen. jag känner dig och jag vet att du pratar om det.
men som sagt man kan bara hjälpa sig själv med hjälp av sina vänner. För dom finns alltid där, jag finns alltid där.
det här kanske inte hjälpte dig något men du ska veta att jag finns här och jag förstår hur du känner dig!
med att du MÅSTE göra något menar jag inte just "det" men berätta dina tankar för dina vänner när du mår dåligt.
det blir bättre.
