Mitt Norge
Jon/Patrik/Niklas/Emil
Fram till min 20-års dag hade jag aldrig, inte en enda gång, varit i Norge. I oktober förra året fick jag en anledning man inte kan säga nej till att åka dit. Min underbara älskade Jon flyttade till Oslo med Patrik och Niklas. Det kan vara det bästa han har gjort i hela sitt liv, och för mig är det inte så dumt heller. Jag har närmare till Oslo än till Stockholm och jag fick en chans att lära känna Patrik och Niklas på nytt. Vilket jag bestämde mig för att göra och nu känns det som att allt gammal groll är som bortblåst. Första gången jag åkte till Oslo följde Emil med och jag kommer aldrig glömma hur underbart allt var. Det funkade så bra mellan mig och Camén och efter det har allt bara varit bra.
Kände bara för att skriva om dem eftersom jag nyss pratade med Niklas i telefon och påmindes återigen om att jag faktiskt verkligen tycker om honom. Ärliga, riktiga känslor. Inget falskt. Inget fejkat. Och det känns så bra!
Så Jon, Patrik och Niklas - tack för att ni visade mig Norge!
Emil - saknar dig så att det gör ont
Minnen
I'm making flowers out of paper
While darkness takes the afternoon
I know that they won't last forever
But real ones fade away to soon
I still cry sometimes when I remember you
I still cry sometimes when I hear your name
I said goodbye and I know you're allright now
But when the leaves start falling down I still cry
Jag fick låna en ängel
Petra, jag saknar dig. Mer än vad jag trodde. Alltd så glad, dina fina ord och kramar man fick nästintill varje dag. Det märks att det har gått ett tag nu, det känns. Snart ses vi i Flen. Längtar bort...
