Olycklig lycka
När jag åkte hem från Karlstad för i sommar trodde jag ALDRIG att det här skulle hända.
Att JAG (!!!) skulle träffa en så underbar kille att börja tycka om. På riktigt. Allt har gått så fort. Det började den där grillkvällen hemma hos Jarek förra fredagen, så det har bara gått drygt en vecka. Ingenting egentligen, men ändå känner jag att det här är något jag inte bara vill kasta bort.
Fram tills att jag började "träffa" Patrik längtade jag hem (til Kd) så himla mycket, och det gör jag fortfarande, men inte alls på samma sätt. Jag vill åka dit med känslan av att allt är så rätt, och bra, och skönt, likt förra sommaren, men det här sommaravslutet kommer istället att kännas lite sorgligt.
Äh vafan, en dag i taget! Jag får omvandla det som känns tråkigt till något bra - det vill säga att jag faktiskt känner som jag gör! Som sagt, det trodde jag A L D RI G !!! :)
