petrad

Jag ser mig själv som relativt stark, och då menar jag inte fysiskt, men ibland tröttnar även jag. För tillfället går jag och mina vänskapsrelationer i ett slags mönster där jag tydligen är någon man helt plötsligt kan glömma bort (ofta för en flickväns skull). Jag ser inget problem i att mina killkompisar skaffar flickvänner, tvärtom, det är ju hur kul som helst! Och jag ser inte heller något problem i att "komma längre ner på prioriteringslistan" - jag menar, jag vet hur det är att vara kär (även om jag sist var det under stenåldern) och det är självklart att man som nykär/kär/förälskad whatever, helst av allt vill vara med den man nu är det i. MEN, jag ser ett problem i att jag blir bortglömd!
Jag är riktigt trött på att duga medan mina vänner är singlar eller under tiden det är lite rackigt i deras förhållande men så fort de skaffar sig en flickvän eller det blir bra i förhållandet igen behövs jag inte längre.
Tyvärr, måste jag nog ändå säga, är jag en person som har väldigt svårt att släppa taget om människor jag bryr mig om och därför vägrar jag väl inse hur det faktiskt ser ut ibland. Det är det som är på väg att ändras nu, att jag inte orkar stå passiv längre.
"Du är min absolut bästa vän", "Vad skulle jag göra utan dig", "Jag är så glad att du finns i mitt liv", "Den bästa tjej jag någonsin träffat", "Jag ska aldrig mer göra såhär" .... BULLSHIT! Era ord betyder inte ett piss. 

Jag ger upp.  

(Observera att jag inte endast skriver om en person!)