petrad

Jon,

det är typiskt hur dessa känslor alltid kommer vid såna här tillfällen. Att jag ska känna ånger och sorgsenhet. Fast den här gången är det blandat med glädje.
Du, likt alla andra som känner mig, vet att jag talar om mina vänner som "de bästa". Jag har inte en bästa vän, jag har många av dem. Däremot har jag bara en av dig. En vän som funnits där för mig sen tvåårsåldern. En person jag har älskat i 19 år. Någon som har hållit mig i handen alla gånger jag varit ledsen, arg eller rädd. Och någon som bringat så mycket glädje och lycka.
Jag skattar mig väldigt lycklig som har fått äran att ha en sådan vän, jag vet att att det är ytterst få förunnat, men jag kan ändå inte låta bli att vara ledsen nu. Du ska iväg. Jag vet att du inte lämnar mig som din vän men faktum kvarstår att du lämnar mig här. Jag har ingen aning om när jag kommer att få se dig igen. Visserligen har det väl varit så nu med, under mina två år i Karlstad och dina år i Norge och runt överallt, men då har vi i alla fall varit i samma land och aldrig mer än fem timmar ifrån varandra. Snart har vi nästan ett dygns resande mellan oss.  
Jag är så himla glad för din skull, men så fruktansvärt ledsen för min egen. Jag älskar dig och du är den bästa person jag någonsin lärt känna. Jag ber om ursäkt för de gånger jag tagit dig för given, för alla dumma saker jag sagt och om jag fått dig att tvivla på hur mycket du betyder för mig. Innerst inne vet jag att du vet men det kan aldrig sägas för ofta;
Jag älskar dig!!!

Det råder inga tvivel om att du kommer att ha det helt underbart på Hawaii men snälla underbara Jonis, kom hem sen igen! Du behövs här i Sverige, inom rimligt avstånd från mig.
 
Jag klarar mig inte utan dig, min ständiga glädjekälla och trogna vän.