petrad

Helvetesresan

Jag skulle möta Liza på Centralen klockan 16. Det var varmt och stressigt. Människor överallt. Rusningstrafik. Liza kom 16.45. Jag hoppade in i bilen av märket Ford - 88. Den obefintliga stereon ersattes av en äggformad cd-spelare placerad på passagerarsidans golv med en maxvolym som knappt nådde upp till mänsklig öronhöjd. AC eller fungerande fläkt existerande inte så nedvevade rutor var ett måste. Tutan var ur funktion. Röv- och ryggjuicen sipprade sakta men säkert fram ur alla de porer som stängdes in i ett varmt säte och ett svartfärgat bomullstyg. Att hitta ut ur stan var lättare sagt än gjort men Liza klarade det galant då hon valde bussfilerna. Det ska det tilläggas att resan ändå började bra! 

Väl ute på motorväg rullade bilen smärtfritt. En man av utländskt påbrå stoppade upp mittenfilstrafiken då han prompt skulle köra jämsides med oss. Redan i Södertälje stannade vi för Mc Donalds. För min del blev det Big Mc o co med chokladmilkshake, en extra cheeseburgare samt vitlöksdipp till pomfan =) Ja, jag var hungrig. Eftersom det var varmt i bilen, i restaurangen, i solen och nästan överallt valde vi att sitta i parkeringsrutan bredvid oss. Forden skuggade skönt. 

(Tidsuppfattningen är inte den bästa men på en höft;)
30 minuter senare:

Petra: Liza, fan vad det luktar!!
Liza: Jag vet ...
Petra: Kanske för att det ryker från motorn

Liza kollar in motorvärmesmätaren. Över "hett". Vi kör in på vägrenen och sätter på varningsblinkers. Vi går ur bilen. Öppnar huven. Det ryker och luktar och är varmt. Liza tycker att det är en bra idé att hälla i vatten i kylarvätskebehållaren och jag nickar instämmande samtidigt som jag gång på gång påpekar att jag inte kan speciellt mycket om bilar. Dessutom är Liza, dagen till ära, kläddi blåställ och då är det inte mer än rätt att hon får inta rollen som bilkunnig.
Efter att ha "luftat" motorn i cirka en kvart kör vi iväg igen. Värmemätaren står nu i normalläge men efter någon minut stiger den igen. Vi stannar. Genomgår samma procedur; upp med huven, i med det absolut sista vattnet, väntar, hoppas och kör. Under tiden skickar Bella sms och påminner oss om att skynda, hon har köpt bubbel och vi ska tydligen till puben ikväll.
Tredje gången mätaren stiger stannar vi tills någon annan bilist också bestämt sig för att stanna (de flesta körde nämligen bara förbi tutandes och vinkandes - undra om det kan ha något med Lizas numera avklädda stil att göra?)
Till slut stannade Anders - our hero! Anders är taxichaffis i Kjula hade tydligen all tid i världen att hjälpa oss. Han öppnade huven på nytt och konstaterade detsamma som vi konstaterat, att motorn är överhettad. När Anders så snällt skulle hälla i sitt vatten i kylaren där vi pekade log han lite snett, kollade upp på oss och sa:
- Ni vet att det är behållaren för spolarvätska va? Kylaren sitter här. Anders valde här att peka på en helt annan behållare än den vi tidigare fyllt med vatten. Till råga på allt väljer Anders sedan att fråga:
- Ni är från Stockholm båda två va?
 
Jag tror att jag aldrig har känt mig dummare. Jag tror också att Liza kände sig, om möjligt, ännu dummare.
 
(Den här historien är väldigt lång så i fortsättningen hoppar jag detaljerna i berättelsen)  

Anders upptäckte Lizas bils fläkt (eller om det var kylare) som tydligen saknade fläns vilket alltså inte är speciellt bra eftersom kylningen då inte fungerar. Han bestämde sig för att lotsa oss till närmaste mack och under färden dit var vi tvungna att stanna tre gånger till. När vi väl såg macken framför oss och hade runt 15 meter kvar att köra dog bilen. 


Fortfarande död. 


Bella ringde och undrade vad vi höll på med. Överväger övernattningsalternativ, svarade jag.

Det hela slutade med att bilen rullades bort till parkeringen vid ICA Ekängen där den står än idag. Till historien hör även att vi under vår vistelse i vad vi trodde, dock inte visste, Eskilstuna visade sig vara rätt då jag var tvungen att stanna en stackars man och helt enkelt fråga:
- Ursäkta, är vi i Eskilstuna?
Vi länsade bilen på alla våra ägodelar (bland annat hela Lizas garderob) och tog en taxi ned till tågstationen. Där satte vi oss på en pub och tog en cider. Sedan blev det kallt och vi frös. Av den anledningen lämnade vi uteserveringen för att vänta på det bokade tåget inne på station men icke då. En väktare klev in med bestämda steg och sa åt oss att vänta ute för här skulle det minsann låsas. I Örebro kom Bella och hennes snälla, nyktra, kompis Carro och hämtade oss. Vi anlände till Grythyttan klockan 01.00, borstade tänderna och däckade på sängen.
Det blev inget Puben.