petrad

Om någon frågar mig hur mitt liv ser ut svarar jag ganska automatiskt; Lyckligt
Om någon skulle fråga mig hur mitt liv ser ut idag, vet jag inte vad jag ska svara

Jag är en stark person och detta inte bara enligt mig själv. Men ibland orkar jag bara inte. Ännu värre är det när jag inte vet anledningen till det som tär så mycket. Jag har en del förslag till varför mitt liv ser ut som det gör, men jag kan inte göra något åt det, alltså måste jag istället lära mig att leva med det. Eller låta det gå. 

Jag är aldrig nöjd. 
Är det meningen att vi människor ska vara det? Nej, jag tror inte det, för om vi skulle nöja oss med att vara nöjda skulle utvecklingen stå still. Detta går även att applicera på mig; skulle jag nöja mig med att vara nöjd skulle ingenting ändras. Dessutom är jag ganska säker på att jag vid ett senare tillfälle skulle ångra detta.   

De flesta människor berör mig, på många olika sätt. Jag är en person som är öppen för andra människor, för det sociala, för att tycka om andra. Det är sällan, om inte aldrig, jag i förväg bestämmer mig för att inte gilla någon (Det kanske låter som något ni kan besvara med: Det gör väl ingen? Men jo, en del gör det!) Somliga av dessa människor jag träffar kommer att betyda mer för mig än jag någonsin räknat med, och somliga lär jag älska. Frid och fröjd, vad härligt, jag kan älska. MEN NEJ! Det är inte alltid en dans på rosor att tycka om någon, att älska någon, att behöva någon. 
Självklart är det inte min mening att se ned på kärleken, jag menar, jag är kärlekens predikare. Jag menar bara att jag är så skrämd av att något så fint och underbart och härligt och varmt, kan förvandlas till något så hemskt. Ett ord, en mening, en handling - och allt är som bortblåst.
Borde inte kärleken vara starkare än så?
 
Jag behöver prata.
Jag behöver känna.
Mest av allt behöver jag det som är okomplicerat. För en gångs skull behöver jag lätthet, med djup.

Vad vore jag utan kärleken?