Skeppsbrott
Jag har visst råkat att inte hinna blogga så mycket de senaste dagarna, men bättre sent än aldrig som vi brukar säga :)
I lördags var det alltså dags för skeppsbrott. (Innan ni läser det här vill jag att ni ska förstå att vi verkligen GICK IN för det här. Vi intog andra roller för att slänga sig med en socialpsykologisk term)
Klockan 12.30 möttes vi, skeppsbrutna och allt, för att leta efter en grotta där vi kunde bosätta oss. Jag vet inte om det är någon vidare idé att försöka förklara hur vi såg ut men jag kan berätta att Linnéa irriterade sig flertalet gånger över att mina ben stack henne. Det var ju förstås inte benen i sig som gjorde det, utan håret på dem.
Vi vandrade och vandrade tills vi till slut fann en plats som kom att heta Rumpan. (Att vi hade en nyckel till baren är irrelevant för berättandet). Väl inne bosatte vi oss i en grotta vi fann där (denna byggdes förstås med hjälp av medhavda lakan, filtar, madrasser, duschdraperi) När grottan var klar la vi all proviant (ett äpple och en påse med yttepytte ris i) i en thailändsk bucket. Vår gudinna (en trämask) döptes till Kajsa och hon samt den tända ljuslyktan var tvungna att tas med varje gång man lämnade grottan. Detta i hopp om att jaga bort onda andar. Lappar med händelser skrevs och las i en burk. Ett exempel på en händelse kunde vara: "En krokodil anfaller grottan" eller "Petra förvandlas till en palm en gång i kvarten". Så var det bara att sätta igång. Självklart dokumenterades våra känslor i form av en videoinspelad loggbok men denna är endast till för privat bruk.
Framåt femtiden (eller efter 417 dagar) räddades vi!
