petrad

Signalerna gick fram. Jag hör en röst från andra sidan linjen;
- Aah
- Johan. Hur fan får man i backen?!
- Va?!
- Jag får inte i backen och det är inte jag som är dålig på bilar för Natah har också försökt och hon får inte heller i den och jag fick ju i den när jag åkte hit men nu går den inte i det är som att växellådan saknar en back för det är ettan som läggs i hela tiden!
Mummel. Stön. Jag uppfattar att Johan pratar med Ohlsson. Jag hör hur han säger, eller nej, suckar fram "Kan vi ta din bil upp på Sandhamn. Petra får inte i backen"´.
Skammen ligger som en tät dimma. Jag känner mig dum. Oerfaren. Dålig. Jag tvingas forma ordet tack och vi lägger på.

Försöken fortsätter. En gång, bilen rullar framåt. En gång till, bilen rullar fortfarande framåt, en gång till och den här gången känns allt annorlunda! Natah och jag ger varandra en blick, en blick som säger allt. En blick av förväntan. Ett spänningens ögonblick. Jag hittar dragläget och b i l e n   r u l l a r   b a k å t ! ! ! Jag gjorde det!!! Paniken slår till igen, denna gång ännu hårdare, jag känner mig nästan fysiskt misshandlad:
- NATAH!! Ring Johan och säg att dom inte behöver komma!!!! FORT!

Natah försöker hitta numret, hon vet inte ens om hon har rätt nummer! Jag skriker av ren frustration:
- Skitsamma! Ring bara!

Medan Natah väntar på att Johan ska svara ber jag en tyst bön:


För en gångs skull hörde Gud mina böner och trots att Johan lät aningen inhuman i sitt sätt att tala fick vi en trevlig kväll i vinets och vännernas tecken.
Amen.