petrad

Jag blev så fascinerad av Melody Gardots berättelse under intervjun hos Skavlan. Såg programmet i repris alldeles nyss och fick mig en sådan där "ahum .. är det så livet fungerar?".

För er som inte såg programmet eller vet ändå är Melody en jazzsångerska från Philadelphia som var med om en olycka när hon var 19 år. Hon cyklade över ett övergångsställe och blev påkörd av en bil som inte stannade för rött ljus. Hon fick skallfrakturer, höftpartiskador och avsaknad av ord, det vill säga att hon inte visste vilket ord som beskriv vad. Hon fick lära om allt från scratch, de enklaste basala grejer som att borsta tänderna. Det som fascinerade mig i hennes berättelse är vägen tillbaka; hur hon genom en gitarr (och säkert en hel del vilja) hittade tillbaka till orden, till musiken och till sig själv. 

Jag går och oroar mig över pengar. Över fett och blekhet och hårstrån som ligger fel eller är för många alternativt för få. Jag oroar mig över hur jag ska komma att leva mitt liv istället för hur jag faktiskt lever mitt liv nu. Och ständigt, utan undantag, när jag ser en eller hör en liknande berättelse som den Meldoy Gardot berättar tänker jag likadant: Carpe Diem! Lev livet! Skit i alla bekymmer! Man lever bara en gång! Klyschorna väller in likt en enda stor flodvåg och mitt huvud översköljs med en enorm lust att bara ge mig ut och leva. Leva. L E V A. 

Någon timme därpå står jag framför spegeln med pincetten i högsta hugg.

Är det så att det måste krävas en Jeep, en överkörd cyklist och ett år på sjukhus med men för resten av livet för att man ska uppskatta det - livet?!