petrad

Jag har inte pluggat ett skit idag! Gick ändå upp relativt tidigt för att hinna ta mig i kragen (uppskattningsvis brukar sådant ta en till två timmar) men här ligger jag i samma fosterställning som för tio timmar sedan. Så fort jag reser mig upp känns det som att jag ska ramla och detta gissar jag beror på gungandet från båten som fortfarande känns i min kropp, tillsammans med den alkohol som förtärdes under resans två dygn (som totalt blev en tripp med alkohol sex dagar i sträck). Kanske var tur att jag avbokade step-passet idag, annars hade jag väl stukat en fot eller brutit ett ben i mitt fall från plattan. Jag ramlade nyss in i balkongdörren. Liknande känsla som den gången jag fick syrebrist och föll in i teven för någon vecka sedan. Kanske är dags att ta det lite lugnt med spriten ett tag framöver? 
Jaja.
Jag är glad. Konstigt glad. Sådär glad som jag inte varit på hur länge som helst. Och då menar jag inte att jag är gladARE nu, utan bara annorlunda glad. Det känns fantastiskt skönt, förutom att denna sorts glädje lätt går hand i hand med "töntig" för min del. Camilla har redan bekräftat detta. Jag får helt enkelt fortsätta intala mig att det lugna är bättre än det snabba och faktiskt leva som jag lär.  

Dagens bästa: Stureplansprofilerna dömda

Dagens värsta: Min uttråkade dag

Dagens önskade: Att Daniel skulle varit här

Dagens nu: Gå till Jouren, köpa godis och frukost, och sen mysa med Louise i soffan


Fylletrion; Sjöslaget-07, får man ha så kul mitt i en arbetsrättskurs?! Jaaaaa!!! 

Våldtagen. Sexuellt utnyttjad. Antastad. 

Varför skrämmer ni mig så? Varför tar ni på de delar av min kropp jag inte vill att ni ska ta på? Varför blir jag så sjukt äckligt handlingsförlamad varenda jävla gång?!?

Det finns inga ord som beskriver känslan av att få en oönskad hand upp någonstans där man absolut inte vill ha den. Känslan av att känna sig så hjälplös, så misslyckad, så äcklig och så billig. Så gratis! "Här är jag - gör vad ni vill". Det finns inte ett skit jag kan göra om någon, ännu mindre om tio, elva, killar försöker sig på något. Är det någon där ute som känner för att våldta någon, varsågod. Jag är ett lätt byte. Jag är så skrämd att jag inte ens vågar försvara mig själv. Jag vågar inte skrika. Vågar inte stå emot. Jag vågar inte. Jag är rädd. Och jag lider med alla andra, tjejer som killar, som måste känna dessa känslor. Alla som känner att de måste ha en Gson med sig varenda gång de ska någonstans. (Än en gång Gson, skulle jag klara mig utan dig?). Idag hände det igen. Ingen stor grej. "Bara" en oönskad klapp i arlset. Och ändå. Ändå gråter jag. Ändå känner jag mig så äckligt äcklad!
Jag gissar (vet) att det finns personer där ute som tänker "men vadå? Stor grej att tjafsa om", och mitt svar är bara; Hoppas ni slipper råka ut för det.
Som sagt, det finns inga ord som beskriver rädslan för att gå sönder, inuti och utanpå.

Ni äcklar mig!
Och ni har makten att göra vad ni vill.