Jordens finaste människa
♥ Insieme a te tutto diventa bellissimo ♥
18 år av kärlek - vad skulle jag göra utan dig?
"Jamen det e klart du ska ha körkort!"
07.15. En 45-minuters körning för att "lugna nerverna". Som att de lugnas av att man är skittrött, skitnervös och skitskraj. Och därpå köra bil. Neheej du, man får bara känna på hur dålig man är när man inte tar korsningen EXAKT så och så och när man inte ligger rätt med lika många cm i marginal på varje sida i filen och när man inte tar ut kurvan så mycket som möjligt i rondellen och när vindrutetorkarna borde gå snabbare och när man inte stannar tillräckligt många sekunder med blicken i spegeln (för snubben från vägverket måste ju faktiskt hinna se att man kollar i spegeln) och när man inte släpper upp kopplingen INNAN man ligger i kurvan OCH SÅ VIDARE. När man fått känna på det här ordentligt, ja då är det dags att svänga av till höger och köra direkt till vägverkets kontor. När ska man hinna andas? Där möter man snubben som ska hinna se att man hinner kolla backspegeln INNAN man blinkar och det är dags för en säkerhetskontroll. Vindrutetorkare steg 1, vindrutetorkare steg 2, vindrutetorkare steg 3 och den bakre rutans vindrutetorkare (finns bara steg 1). Lägg i backen, räta upp ratten och kör iväg. Regn. I massor. Korsningen klaras galant. Landsväg. Vänstersväng. Backa runt hörn, i lera. Köra tillbaka. Gårdsgata. Parkera mellan två bilar (Oohh). Köra till Vägverket och parkera där. Lättad men med en nervpirrande känsla full av både förväntan och rädsla väntar man på den sk domen likt ett barn väntar på sina julklappar. "Körning i cirkulationsplats - kryss. Vänstersväng på landsväg - kryss. Parkering - kryss". Ge mig svaret någon gång!! Jamen det e klart du ska ha körkort!"
Glädjen som kom springande till min kropp går inte att beskriva. Helt klart den starkaste känslan i mitt liv hittills. Extra skönt att klara det såhär tre dagar innan jag flyttar, och med tanke på att jag kuggade förra veckan.
Så tack till min körskolelärare Janne ... vars komplimanger inte direkt flödade. Under tidens gång har våra samtal blivit mer och mer spydiga och hetsiga men han har ändå hjälpt mig att nå denna dag.
Och tack också till Markus, "snubben från vv" som lät bli att göra min uppkörning svårare än det redan var. Han fick mig att behålla lugnet och det resulterade i ett körkort!
'The happiest day of my life is today'
(Sen är det ju en annan sak att man inte ens ser mänsklig ut på själva körkortet men det bekymrar jag mig över en annan dag)
Dåligt utbud av män
Och sådana män regnar det inte.
"It´s not rape if she blinks twice for yes"
Bye bye darlings
18.00
"Grillning hos Ohlsson" (hette det)
Ohlsson och Natah står där i backen. Han i vit tröja, hon i svart. Lång och kort. Lika fina som alltid. Båda röker. "Fan vad snabb du är" blir det första som sägs (aningen ironiskt) men jag bara ler. Vi går upp mot bilen, småpratar lite och Natah ser konstig ut. Jag ignorerar det men när hon gör minen igen börjar jag undra. Jag vänder mig mot Ohlsson och där står han med en ögonbindel i handen."Sätt på dig den här och ta inte av den förrän jag säger till!"
Tankarna flyger runt i huvudet; vad ska de göra? Vart ska vi? Kommer de göra bort mig?
Ett känt faktum är att man är mer hämmad utan alkohol i blodet och jag blev nästan arg för att de inte hade tänkt på det? Varför fick jag ingen sprit?
Efter en 30-minuters resa (fortfarande blind) säger Ohlsson: "Okej Petra, nu kommer ditt första uppdrag. Du ska gå in på macken och köpa cigg, med ögonbindeln såklart"
VAR ÄR SPRITEN?!
Motorn stängs av. Dörrar öppnas. Ohlsson leder mig ut. Trottoarkant ner, trottoarkant upp. Gräs. Någon (jag gissar Ohlsson) drar bort min ögonbindel och pang! Champagnekorken flyger, folk skriker och tjoar och skrattar. Jag får en chock. Skulle jag sett detta på film hade jag utan minsta tvekan gråtit, men nu var jag bara chockad. Hann inte ens se vilka som var där innan jag vände mig om för att samla tankarna. Aldrig att jag hade gissat detta. Hade INGEN som helst aning. Trodde ju att det bara skulle vara jag, Natah, Ohlsson och Jocke som skulle grilla och kanske dricka lite vin.
Ansikten känns igen nu. Ohlsson och Natah (mitt bilsällskap), Jon (som borde infunnit sig bakom baren på sitt jobb), Jocke som stod för skjutandet av korken, Emil, min underbara Emil som jag inte träffat på nästan två månader, Bella- världens bästa Bella, Johan som skulle "komma senare, efter jobbet, typ vid elva" och Evelina. Evelina. Vad glad jag blev av att se henne där. Dessutom visade det sig att även hon hade suttit med oss i bilen! Hur f*n kom hon in dit? Jag hörde inte ens när dörren öppnades!
Vilken glädje! Ballonger i träden, dukat bord, två stooora bålskålar, hinkar med nedkylda rusdrycker, tallrikar och glas, en boomblaster som spelade "gamla godingar från vår tid". Och mina vänner. Jag är ett stort fan av överraskningar men det här var över alla förväntningar.
Tobbe dök upp. Han hade vetat om detta i en vecka och trots att vi inte är så bra kompisar sa han att han kom för min skull. Och det betydde mycket. Han är så söt den där Tobbe.
Efter några timmar av ätande, lekar och några skålar hit och dit tog Emil av sig tröjan och plockade fram sina poi-klot. Nu var det dags. För första gången i mitt liv skulle jag få se vad det är han egentligen håller på med. Tändvätska. Tändare. Eld. I mörkret såg det så häftigt ut. Kloten svingades upp och ner, runt runt, över huvudet, bakom ryggen, med en hand. Och fort gick det. Folk som gick förbi stannade till, en tog till och med kort, och sen applåderade vi. Jag, mina vänner och mannen med kameran.
Jag hade en fantastisk kväll och allt tack vare er! Jag älskar er över allt i världen och jag kommer sakna er helt sjukt mycket!
Det här är inget farväl. Bara början på något nytt. Och med er i mitt hjärta har jag redan fått den bästa starten man kan få.
Me, myself and I
Jaha, då ska man börja blogga. En kompis berättade att hon skaffat en blogg och eftersom jag älskar att skriva tänkte jag också testa. Så det är det jag gör nu. Testar. Nu.
...
...
Det känns lite konstigt att blogga. Vad ska man skriva? Vem är intresserad av att läsa om MIG? Jag är ju bara jag. Och vem är det?
Petra, 19 år. Född i Skövde, bodde där i fyra veckor för att sen flytta till Nynäshamn där jag bott i hela mitt liv. Nu, på lördag nästa vecka, flyttar jag. För första gången i mitt liv ska jag lämna allt jag älskar för att starta på nytt, helt ensam. I en stad jag aldrig ens varit i. Där jag inte känner någon.
Jag tror inte att jag riktigt insett att jag faktiskt ska iväg. När jag tänker på det känner jag bara lycka men det är lite skrämmande ... var är rädslan? Var är magpirret av nervositet? Var är tårarna jag i normala fall skulle fälla? De finns inte. Och frågan är när de tänkt infinna sig för jag VET att dem kommer göra det. Men men, jag får ta dagen som den kommer. Det är mycket som händer nu så jag hinner inte planera något. Dessutom har jag (efter många misslyckade försök) förstått att man inte kan planera sitt öde.
När jag vaknade imorse var min första tanke: Hur skulle jag klara mig utan mina killar? Jag har alltid varit en person som har lättare för killar, kan iofs fortfarande inte förstå hur de fungerar men det är enklare att umgås med dem. Inte en massa onödigt tjafs.
Hur som helst, det jag vill säga är att jag inte vore samma tjej utan dem:
Pappa!
Farfar - finns alltid hos mig, även om han kanske inte går på vår jord
Jon
Robban
Stefan
Ohlsson
Johan
Jocke
Emil
Alucard
Basse
Christofer
Jag och Ohlsson - bilden beskriver mig bra,
är alltid pussig och kramig mot mina vänner
:-)
Det är sol ute. Jag sitter här. Det är fel.
