petrad

...hon var vacker, han var stolt"

Idag har inte så mycket mer än tentaskrivande utförts. Och solariesolande som ledde till röd hud. Men vad gör det om hundra år? Och bröstcancergalatittande med Åsa och Carro. Filtar, godis och tuttar. Mysig kväll med ett bra syfte. Försökte även få några killar att bidra med lite pengar men vet inte om jag lyckades på den fronten.

Nu snöar det! Så himla mysigt! =)

Puss och kram till alla där ute i kylan

Då fick man ett till smeknamn. U-landsmänniskan. Orsaken bakom behålls hemlig. Men tack, Carro!

Har nyss sprungit. Creds till mig för det har jag aldrig i hela mitt liv gjort

I huvudet: Tenta, tenta, tenta och vad var det mer? Jo just det, tenta

Fick höra igår att jag är lik "Gina" (Joeys syster) i tv-serien "JOEY"  
Blev hemskt glad ^^  (!!!)

Onsdag:
Förfest hos Lotta. Absolut Vodka på fastande mage.
Glada Ankan med stand-up, Nachos och cider. Helrolig kväll.
Vidare till Harry´s där ett intressant samtal utbröt mellan mig och en klasskompis. Gav mycket.
Dansade till stängning för att sen sentimentalsnacka med denna nyfunna vän vid en busshållsplats.
Efterfest på Frödingshöjd. Öl (!!!) Haktappande på balkongen då en annan klasskompis svalde sin stolthet och bad om ursäkt för ett tidigare beteende. Vin. 
En namnlös incident ledde till att
jag såg ut på följande vis...

Köttbullsrullning kl 05⁰⁰ som sedan serverades med pasta, ketchup och gräddfil. Hem till mig vid sex-tiden för spritpåfyllning och så vidare igen. Somnade någon gång vid 08⁰⁰ efter en 14 timmars lång process av alkoholförtäring (rekommenderas inte).

Torsdag: 
Dekadent.

Fredag:
Shopping. Jag, Camilla och Louise tog en sväng på stan och utan vidare problem var jag helt plötsligt pank. Och trots detta hade inga jeans, tröjor, skor eller jackor inhandlats.
Inköpslista:
* Strumpor. Jag älskar fula strumpor
* Underkläder. EN bh och två par hotpants
* En t-shirt. Användningsområde: Under andra tröjor
* Ett örngott
* Regnis. Min (och Lottas) nya älskling. Han är en i familjen nu
* Ett grått paraply
* Två par vantar. Vita och svarta
* Nätverkskabel
* Hårnålar och tofsar
* Ett svart läderarmband
* Det rosa bandet
* Systembolaget: Absolut Vodka Citron och bag-in-box; Black Tower

Nu har jag 1300 kr att leva för. Till den 25e november. Superkul.

På kvällen vankades Idol, chokladtårta och vin hos Camilla med Louise, Emma och Malin. Tog oss sedan till Marcus och vidare till Gson. Hemgång runt två. Pratade med Niklas (som för första gången nämns vid namn i min blogg, och inte nog med det, han kommer på bild också)   

Idag:
Mysig höstpromenad med Lotta. Vi hann med hela två samtalsämnen.
Snart ska vi mysa med pizza, FRIENDS och godis (förhoppningsvis). Det blir alltså en vit dag idag. Välbehövligt.

För övrigt:
Benhinnan gör ont som fan! Men det hindrar inte mig från att gå på 80-talsgympa på måndag =) Back to the 80´s!!

-Den här veckan har jag 
- blivit utsedd till "den knäppaste människa jag (Lotta) någonsin träffat"
- kallats Peran, Peder och Piiiiiiiiiiiiiirrrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaaaaaaannnnnnnnnnnnnn i vanlig ordning
- fått veta att jag tidigare figurerat som ett slags vad (mindre kul)...
-...men också att jag klär mig snyggt (mer kul)

Nu ska jag plugga lite
(Det låter bra -eller gör det det såhär en lördag?!- men i själva verket ska jag ringa och tjata på att Lotta ska komma hem från hockeyn så vi kan sätta igång med vår tjejkväll)

   

Pratade nyss med Jon i telefon. 20 minuter i mobil till Norge, kostar det extra mycket? Fast skitsamma, det är det värt. Just nu skulle jag kunna göra nästan vad som helst för att bara få se honom. Och för att få en såndär underbar Jon-kram som bara han kan ge. Helt sjukt vad jag saknar honom.

Vi kom fram till att det nu är sex veckor sen vi träffades sist. Rekordet låg innan på tre veckor och då var jag helt till mig av saknad, vad kallar man mig då nu? Vi pratade också om hur kul det kommer bli att se varandra igen och i vanlig ordning föll en tår ner på min kind.

Om man tänker efter är det egentligen rätt ofattbart hur mycket man kan känna för en människa, som inte ens är utav blodsband, och värna om. Jon är inte bara min absolut bästa vän, han är min trygghet och min källa till skratt och han är en sån jag kan berätta precis allt för. Han lyssnar alltid. Han säger vad han tycker. Han skrattar åt mig när jag är knäpp. Han ler åt mig när jag behöver någon som ler. Han kramar mig jämt. Han säger att han älskar mig, både när jag är i behov av det och även bara sådär. Han uppskattar mina små gester och han tar mig för den jag är. Aldrig några krav på att jag ska ändra mig eller göra såhär istället eller inte göra sådär. Han älskar mig för den jag är, och han älskar mig på ett sätt ingen annan någonsin älskat mig. Vi har ett utbyte av känslor och kärlek som ger så otroligt mycket och som jag aldrig vill vara utan! 

Dessutom är det inte bara jag som tycker om honom. Han är killen alla uppskattar att umgås med och han är likadan tillbaka, accepterar folk för vad de är och ser inget fel i att alla är olika.

Han är bäst, helt enkelt!

Vänskap utvecklas i mötet med en människa som jag vill växa en bit tillsammans med

  

...känner jag mig lycklig. Bloggen från i söndags gäller inte längre (fast jag saknar fortfarande de nämnda saknads-offren) , allt ändrades idag =)

Imorgon ska jag på stand-up på Glada Ankan här i Karlstad. Ska bli riktigt skoj. Få se bara om jag kan röra mig med den träningsvärk som nu sakta smyger sig fram. Fast i och för sig, med lite alkohol i blodet lindras de där småproblemen c(-: 

Någon gång i juli 2003, Stockholm T-central 08⁰⁰

Förväntansfulla, glada och energiska. Väskorna eftersläpandes. Pressbyrån- godis, tidningar och Festis. Kedjeröka 3 cigg och hoppa in på tåget. Kameran i högsta hugg. 7 timmar senare klev vi av tåget i Östersund och så har det fortsatt under dessa år...

 
Denna blogg tillägnas de människor som gör den 7-timmars långa tågresan med Intercity där trånga utrymmen och träsmak i arslet är en bonus och den extra timmen med SJ sträckan Nyh-Centralen så värd att göra


Känslan av att kliva av tåget på perrongen i Östersund och veta att man befinner sig 65 mil hemifrån är helt underbar. Nästan obeskrivlig. Speciellt när man vet vad som väntar - en jättemysig stad med de flesta av de affärer shoppingglada jag och Natah vill ha, spontana fester och framför allt, så sjukt härliga människor! Jag vet att jag talar för både mig och Natah när jag säger att resorna til Östersund är något som förgyller vår vardag så enormt och att vi alltid lyckas producera ett speciellt pirr i magen en sisådär 14 dagar innan avresa.

Micaela är den största orsaken till våra årliga, ibland månatliga, resor norrut. En jättefin vän sen mååånga år tillbaka som (smart nog) lämnade oss för tre år sen. I och med hennes flytt är hon även orsaken till vår expanderade vänskapskrets som ständigt glädjer oss.  

Hotagen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Inte för att jag är tjejen som älskar att övernatta i små toalettlösa stugor befintliga mitt i ingenstans med äckliga kryp i var och varannat hörn, utan för att det var där jag träffade duon med stort D för första gången. Coolare killar har jag aldrig tidigare i mitt liv träffat. Den kvällen, eller natten, eller morgonen, är den bästa kvällen eller natten eller morgonen jag upplevt. Jag har inte skrattat mig till magkramp sådär någon gång förut, och då är ändå mitt liv alltid fyllt av skratt!
Stefan och Larsa- Tack för att ni gör vår tid där uppe så otroligt mycket bättre än den redan är!

Storsjöyran är årets händelse i Östersund och den ser vi till att befinna oss på. Fullt med glada norrlänningar (en del 08:or vågar sig också upp), livemusik (Ledin-sommarfavorit!) och galet mycket festande! I år var Yran grym (trots att mina skor försvann) och jag längtar till nästa års kalas. 



Festerna är där vi får träffa Micas alla vänner och det uppskattas högt. Utan Mica och hennes partaj i Hotagen hade vi aldrig blivit bjudna på (egenlagad?) pastagratäng och gurka i en lägenhet på Frösön en månad senare. En annan omtalad fest är maskeraden i Hackås (inga vidare kommentarer. Ett litet bildkollage är det jag kan bjuda på)   





Östersund med dess invånare är Sveriges aboslut finaste stad och det går inte många dagar utan att jag känner den starka saknad jag så många gånger känt.

Att flytta alldeles ensam till en helt ny stad med människor man aldrig träffat förr och lämna all trygghet och all närhet hemma, är en stor omställning. Med detta inte sagt att det är en negativ omställning, tvärtom (!) men ibland blir det inte alltid som man tänkt sig. Jag har bott här i ganska exakt två månader nu, älskar känslan av att veta att man klarar sig själv, att kunna göra precis vad man vill och att ha en egen boplats. Jag har träffat en hel massa nya vänner som jag numera värderar extra högt då de alltid ställer upp och stöttar mig i vissa situationer jag råkat hamna i. Tack Lotta, Camilla, Louise, Linnéa, Carro, Åsa, Emma, Malin, Maria, Karin och Jonny!

För att lätta hjärtat måste jag skriva om följande;

Hemma, i Sthlm, Nynäshamn, var jag inte bara Petra. "Petra" associerades till mina egenskaper, min personlighet och utseende. Jag var den person alla känt sen jag var fyra veckor och flyttade dit, med den mognad och utveckling jag självklart varit med om. Alla visste att jag ville sköta stavningen på alla uppsatser som skulle lämnas in, ingen reagerade avsevärt när jag aldrig ringde som jag sa att jag skulle (mer än ett sms som innehöll orden: "som vanligt"), och det var inga konstigheter alls att jag pussade mina fyra, fem eller sju killkompisar trehundratjugoelva gånger per kväll för det är ju jag. JAG är sådan. Petra. Folk visste var de hade mig och framförallt, jag visste vem jag var. Nu vet jag inte det längre. Nu ser allt annorlunda ut. Jag känner inte igen mig själv, allra minst i skolan. Var är vanliga Petra som pratar så mycket att de som lyssnar knappt hinner säga 'men'? Jag är medveten om att stora förändringar, som detta faktiskt är, kan leda till annorlunda tankar och beteenden ... men jag trodde att man på så sätt utvecklades? Framåt liksom. Jag utvecklas bakåt (=S) 

Något som inte gör det hela lättare är människor som förvärrar genom destruktiva konversationer, idiotiska kommentarer och ett ännu mer idiotiskt beteende ... och som väljer att berätta men som inte för fem öre kan ta till sig något utav det man svarar. Ännu värre är denna situation när man egentligen tycker att personen/personerna i fråga är fina människor som man lärt tycka om. Jag hatar att bli tvingad till att sluta bry mig när allt jag vill är att göra det! Bry mig.
Usch.
Men mer usch till dem som får en att känna sig usch.

Saknar min mammas kramar, min underbara pappas matlagning, min systers humor och skönhet. Saknar Basse som är ny i mitt liv. Saknar Natah, Emil, Johan och Evelina som är gamla i mitt liv. Saknar Bella och den person jag blir i hennes närvaro. Saknar mina jobbarkompisar - inte minst Jessica och Adde. Saknar min släkt. Saknar Stockholm! Och mest av allt saknar jag han som får mig att känna alla lyckliga känslor och som jag aldrig tidigare varit utan såhär länge. Jon! Världens absolut finaste människa och bästa vän!