petrad

En sista titt i spegeln innan promenaden till Emma


Där var det full rulle, Linneá, Gustav, Emma och Åsa trixar med maten


Jag får också hjälpa till


Födelsedagsbarnet! =)


Mat, mat, mat .. och vin!


Carro sexar till det med glassen


Jag sexar till det med Malin ;-p


Näsblödartrion


Robban dagdrömmer, Malin super i sin ensamhet och Linnéa pratar tele
- bra ingredienser för en perfekt fest!


SÅHÄR ska det se ut ;-p

Kolla vad jag hittade!!!! =)

Tänk att istället för att sitta och skriva på en äckeltenta få pyssla med sånt här.

Jag tvingas alltså först läsa den här:

          

För att sedan skriva en sådanhär:



På SEX sidor!!!

"Beskriv och förklara, dels utifrån KONI-modellen,
dels utifrån att människor har olika behov (utifrån Moxnes),
hur kommunikationen set ut i en grupp som Du har deltagit i"
 
Mer än gärna! 

Åhh Emil! Vad skönt att se att du läser och bryr dig! Jag blev varm i hjärtat =) Tack!

Jag vet att jag är så himla smart när det gäller andra men när det väl kommer till mig kan jag inte agera alls. Det här är första gången i mitt liv som jag känner mig svag och feg, och som du själv säger: Du känner mig, du vet att jag inte är den typ av tjej som inte vågar prata. Att prata är ju min grej! Men nu går det bara inte.
Du säger också att jag ska prata med mina vänner, vilket jag försöker (och ärligt talat var föregående inlägg ett sätt för mig att prata med dem, eller i alla fall att få dem att förstå) men det är inte alltid lätt att sätta ord på känslorna när jag inte vet vad det rör sig om själv. Dessutom, du är min vän! Jag behöver prata med dig. Jag vet att jag inte ringt trots att jag sagt att jag skulle, men jag har så himla mycket att göra just nu, tenta och allt. Och nu har du väl åkt tillbaka till Oslo va? Men jag behöver dig, vill prata, vill träffas, vill ha dina kramar!
 
Jag vet att du vet, jag vet vet att du förstår, och det betyder så himla mycket.
Läste på tavlan idag. Blev rörd. Och lite ledsen. Det var så länge sen jag hade känslan av "oss". Jag saknar dig Emil, något så fruktansvärt.
Jag älskar dig!
♥

Blankt.
Jag känner och tänker allt, och nu när jag ska skriva det är det bara blankt.
Hur ska jag skriva det? Vad kan jag säga för att andra ska förstå? Hur ska jag göra för att ens själv förstå?
Åhh, jag orkar inte ha det såhär. Jag vill bara skrika rakt ut men jag kan inte, jag vet inte, jag vågar inte.

Jag har inte varit i den här situationen sen många år tillbaka och då såg den helt annorlunda ut så jag har ingen aning om hur sådant här ska tacklas. Jag känner mig helt vilsen, helt ensam. Jag vet att mina vänner lyssnar och ställer upp men jag tror på något sätt ändå inte att de förstår. Inte hur mycket det rör sig om, och kan jag beskylla dem för det när jag inte ens själv förstår? Det är det som är det jobbiga, att jag står i mitten av något jag på så länge inte känt. Beroende på hur man ser det kan man hitta upp till fem olika alternativ på hur jag ska lösa detta men vilket ska jag välja då? Vilket är bäst för mig? Vilket leder till bäst resultat? Vilket förlorar jag minst av? Eller, hemska tanke, vilket gör att jag förlorar allt?  

Jag vet att den enklaste lösningen är att bara vänta, bara låta tiden göra sitt, men kommer det vara det bästa för mig? Kommer jag klara det och hur länge kommer jag få vänta?

I och med denna situation har jag även bekantat mig med en helt ny känsla, något jag verkligen aldrig känt förut. Känslan är, som jag ser det, inte positiv men kanske ändå ett slags svar på åtminstone en av mina tusen frågor. Jag vet bara inte om jag kommer kunna bete mig normalt om känslan tar över för mycket men jag hoppas för allt i världen att det här är bortblåst då. Bortblåst. Hur kan man använda sig utav ett sådant ord i ett sådant här läge? Menar jag alltså att jag tror att allt jag känner kan blåsa bort genom att bara ta sig igenom dag för dag i ren tystnad? Ja, det är precis vad jag menar ... fast jag tror inte ett skit på det.  

En positiv aspekt i det hela är att jag i alla fall själv (fortfarande) kan välja hur pass stort jag vill göra det här. Måste tacka försvarsmekanismen 'förträngning' för detta. I nuläget har jag förstorat det (annars skulle jag aldrig skriva det här) men imorgon kommer det inte ens märkas. Och inte dagen efter det heller. Inte någonsin i offentligheten. Bara lite bland mina älskade vänner. Och i min oplanerade ensamhet.

Jag hoppas på sätt och vis att Camilla har rätt. Att det bara beror på "det" och att jag snart inser det själv och därmed kan känna mig normal/fri/lycklig igen. Jag hatar att vara fast i mina egna känslor och inte lyckas ta mig ur dem ... för det visar på att känslorna är befogade och det är precis det som skrämmer mig! Jag vill inte!   

Det gör ont i min mage av att skriva allt det här.
Det gör ännu mer ont av att publicera det.
Men jag måste.

Jag fick låna en ängel,
som spred sitt ljus i mitt liv i varje andetag
Du togs bort från mig alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel ... för en stund

Finally!! Efter en halvtimmes ringande hit och dit har jag äntligen funnit en individ vars umgänge ska kombineras med mitt ikväll över en flaska Riesling! TACK!

Camilla - nej
Linnéa - nej
Louise - nej
Malin - nej
Lotta - nej
Robban - nej
Jonas - nej
Emma - nej
Åsa - JAAAAAAA!!!!



















Börjar dock bli lite orolig över denna längtan (läs: abstinens) efter vin...

Blir bjuden, igen! Känner mig som en snyltare ... men det är faktiskt hon som propsar på att jag måste äta. Vi ska iväg på Team Attack senare, någon ny grej KSIF ordnar. Många förväntningar, vilka jag tror kommer uppfyllas.
Vi har nyss varit nere på Riksbyggen på stan och tackat ja till en lägenhet. Jaaaa!! Vi ska flytta! =) Den första maj (Perfekt! IKEA har precis öppnat här då) Ska bli så kul (speciellt för mig som får bo med Louise, undra om hon tycker det blir lika kul att bo med mig?) Haha. Jag ska försöka visa den hänsyn hon förtjänar.

Imorgon åker jag hem (till Nynäs). Känns jättebra. Saknar mamma, pappa och Catti jättemycket. Ska bli underbart att få lite qualitytime med Hultan, VG och Sanken också. Tyvärr är ju inte Jon där men han får besök av oss i Oslo istället. Förhoppningsvis väldigt snart, börjar sakna honom rätt rejält också.

Nu ere pannkaksdags. Tack snälla Louise.
Puss och kram

Carro - bra jobbat idag, and btw, vikken schnygg jäcka du hä´!

Har någon konstig känsla inom mig. Vet inte vad det är. Jag trivs så himla bra här i Karlstad, har de bästa vännerna och en underbar familj ... men ändå känns det ibland lite tomt. Jag vet inte vad det är som saknas eller om det ens är något som saknas men jag vet att jag inte gillar känslan. Antar att man inte tillåts ha allt så det är väl meningen att jag ska känna såhär. Ibland tror jag att det kanske har att göra med det jag och mina tjejer pratade om i lördags. Har lyckats förtränga det i ganska exakt tre år nu men av någon konstig anledning har det etsat sig fast på näthinnan igen och nu kan jag inte släppa det. Det var verkligen jätteskönt att berätta om det i lördags men jag tror att i och med att jag drog upp det igen har det fastnat och vill inte försvinna. Jag tycker inte om att åka känslomässig berg- och dalbana, har gjort det så många gånger förr och hoppades att det skulle vara slut på det nu. Men när man är som lyckligast händer det alltid något som tar ner en på Jorden igen.
Aja, får väl vänta och se. 'Tiden läker alla sår' heter det ju.

Dagens lyckade
Min brunsås!! Den smakade över alla förväntningar och passade utmärkt till min mat. Bra jobbat Petra!

Back to Moxnes!